Korruption hindrar kamp mot människohandel

Utbredd prostitution och det land i Europa där människohandlare rekryterar flest offer.
Hur har Rumänien lyckats i EU:s gemensamma satsning mot trafficking?

”Gatuhororna är väldigt billiga i Bukarest. Du kan knulla dem för så lite som en dryg hundring.
Men pruta alltid. Och ta med egna kondomer.” – A
nonym sexköpare i nätforumet Wikisex –

I mörkret på C.A Rosettigatan i centrala Bukarest står tre unga killar i likadana vita tennisshorts. De dividerar med en äldre kvinna i långa kjolar. En bit bort, en gänglig flicka med armarna i kors och ryggen vänd mot dem. Hon tittar rakt ut i den fuktiga augustinatten.
– Oss grabbar emellan, vad kostade varan ni just tittade på? hojtar tolken till dem i nästa gathörn.
– Hon ville ha 270 spänn. Samma som förra gången, men vi ville inte ha henne just nu, svarar de och skrattar som gamla kompisar.

Kämpar mot hallicknätverk
Två dagar senare kör vi på M45 från Bukarest till en annan stad.
Bakom motorvägens vägräcken står unga tjejer. På lastbilarnas rastplatser står unga tjejer. Prostitutionen syns överallt i vardagen.
Iana Matei tar emot i sitt lilla hus med fönster som skallrar av tung lastbilstrafik på vägen utanför. Hon är en kort, frispråkig kvinna i 55-årsåldern med välsminkade ögon och skarp blick.
I sjutton år har hon drivit Reaching out Romania, ett skyddat boende där nästan 600 tonårsflickor hittills har fått hjälp att ta sig ur människohandlares grepp. 2010 utsågs Iana Matei till ”European of the year” för sin kamp mot trafficking.

Skyddar inte offren
Dagen innan vårt besök har US Department of State publicerat sin årliga utvärdering av nationella insatser mot människohandel. I den får Rumänien hård kritik. Visserligen har brottsbalken justerats och antalet åtal och fällande domar har ökat. Stödcenter vid landets gränser har startats. Informationskampanjer har genomförts.
Men att skydda och hjälpa offren – där brister det fortfarande. Bara hälften av de som identifieras får hjälp och de har sällan råd att driva rättsprocessen mot människohandlarna vidare, eftersom stödet till organisationer som företräder dem dragits in.
Iana Matei skrattar till inför frågan om EU-direktivet från 2011 har stärkt Rumäniens insatser mot människohandel.
– EU kan inte tvinga sina medlemsstater till någonting. Vill vår regering verkligen lösa problemet eller bara visa att den gör saker? frågar hon retoriskt.

Kriminella gynnas
Flera av svårigheterna med att komma åt människohandeln bottnar i den utbredda korruptionen, menar Iana Matei.
– Jag känner många genuint engagerade poliser men problemet är alla godtyckligt tillsatta chefer som styr utifrån eget intresse och gillande. Så är det i hela Rumänien.  Alla här vet att betyg är något man köper! Det är inte på dem som du får jobb, säger hon upprört.
Korruptionen gynnar också hallicknätverken från andra hållet: ”Vad ska du med betyg till, det leder ändå ingenstans. Bättre att du följer med mig och tjänar 15000 på en vecka”.


Faktaruta
Bakgrund EU-direktivet mot människohandel
När den snabbfotade människohandeln vann mark i Europa krävdes gemensamma och mer effektiva verktyg.
Men förmågan och viljan att göra det som krävdes spretade kraftigt länderna emellan. Inom EU-parlamentet var frågan om utökad lagstiftning kring prostitution och trafficking länge en icke-fråga. Först när det stod klart att människohandel var den organiserade brottslighet som ökade mest blev frågan tagen på allvar. Direktiv klubbades igenom 2011 och har fem hörnstenar: skydda offren, förebygga rekrytering, minska efterfrågan, harmoniera straffsatser och öka samarbetet mellan länder och aktörer.

2019-02-18T05:56:16+00:00